Planeringsmetodiken – för det avskräckande civila försvaret

(Men finns frågan om planeringsmetodik ens på det civila försvarets karta?)

GD MSB och ÖB inviger Nationella Totalförsvarsdagen på Stortorget i Malmö, 18 juni 2022.

Det finns en frustration i totalförsvarssystemet. Jag märker det lite varstans. I mig också. Ingen verkar dock tydligare än ÖB. Han går ut ganska tydligt och uttrycker att han är frustrerad, eller i alla fall tämligen sträng. Varför? Ja, jag kan ju inte tala för ÖB såklart, men senast jag hörde honom handlade det främst om att han, i motsats till att få frågor ställda till sig, snarare vill se konkreta exempel på initiativ som tas på civil sida för att bygga försvarsförmåga. Och varför är då jag frustrerad, efter två inspirerande dagar i Malmö under Nationella totalförsvarsdagen (som verkligen var super , TACK alla som bidragit till detta!)? Varför, när det ändå verkar finnas så mycket medvind för det civila försvaret? Det händer väl ändå rätt mycket saker?

När jag började i Försvarsmakten visste jag väldigt lite om både Försvarsmakten och om statsförvaltning generellt. Jag insåg snabbt att Försvarsmakten var mitt andra hem. Aldrig tidigare hade min ”tydlighet” – som jag märkt är ett uttryck som ofta används för att beskriva mig – mått så bra. Jag lärde mig dessutom hur en komplex organisation och verksamhet kunde struktureras. Inte för att det inte fanns problem, ständiga omorganisationer eller pågående gnäll i fikarummet. Men det fanns likväl en plan att utgå från, att gnälla på, ett system och tydliga processer att ha synpunkter på. Det fanns ett sätt att förstå eller i alla fall bejaka komplexa, närmast kaosartade, frågor, och försök att hitta sätt att bryta ner dem till hanterbara processer i vardagen (med de brister och problem som såklart uppstår).

En sak jag tog med mig var sättet att arbeta med planering och ledning. Hur planering och ledning tillsammans utgjorde en ömsesidigt stärkande evighetsåtta för att guida en logistiktung, komplex och stor verksamhet som skulle agera samstämmigt och kraftfullt mot gemensamma mål i oerhört osäkra miljöer och scenarier. Som andetaget i organisationen och verksamheten. In och ut, in och ut, genom omorganisationer och förändringar ett ständigt andetag. Att livet var insatsen mitt i detta maskineri av kuggar och hjul, där ytterst närmast filosofiska bitvis nästan teologiska inslag fanns med. Försvarsmakten blev mycket mer än soldaterna, vapensystemen och hierarkin. För mig blev Försvarsmakten den grundmall med vilken jag sedan har tittat på andra typer av komplexa verksamhetssystem, för att förstå hur saker hänger ihop, vad som saknas och vad som behövs. Inte för att Försvarsmaktens system var komplett eller perfekt; utan för att det fanns ett genomtänkt system där det som inte fanns blev nästan lika synligt som det som fanns. Det fanns systemet för den något stela myndighetsförvaltningen och byråkratin, och det avsevärt mer kreativa systemet för försvarsplanering.

Vad saknar jag i det civila försvaret? Jag saknar förmåga till planering och ledning för den mer kreativa delen av systemet. Inte för byråkratin. För den osäkra miljön, där livet är insatsen och vi inte har all information varken nu eller sen. Och jag saknar förståelsen för att planering och ledning hänger samman, och att det ena inte funkar utan det andra. Att planering aldrig upphör, och inte utgör en del av ett ”före”-skede. Jag saknar det konceptuella tänket, den strategiska tyngden, i planering och ledning. Medan man i militär verksamhet spenderar ohemult med tid och energi på att förstå vad planering och ledning ens är, hur det hänger samman, och hur processerna måste se ut för att få allt att takta så att fartyget kan styras mot det man vill, så verkar närmast ingen tid alls spenderas med detsamma på civil sida. Det är definitivt ingenting som kommer upp i olika sammanhang, och när frågan ställs (i alla fall av mig) så blir svaret ganska svårbegripligt, eller uteblivet. Man talar roller och ansvar och samverkan. Men var finns föreslagen metodik för planering och ledning, och hur detta hänger samman?

Vad är planering? Vad är beredskapsplanering? Totalförsvarsplanering? Hur hänger det samman med ledning? Hur ska kort, medel och lång sikt hanteras löpande på civil sida? Hur ska planer som utarbetas kunna användas som styrmedel och mätinstrument för var man är kontra var man ska? Vilka strategiska effekter ska uppnås, vad är chefens vilja (dvs var ska vi i olika lägen)? Vilka är de kritiska målstolparna som talar om för oss var i planen vi är, var vi borde vara eller om planen överhuvudtaget ens gäller längre eller om en ny plan bör utarbetas? Och observera, jag talar inte om planen för hur vi utvecklar totalförsvaret; jag talar om planen för hur vi försvarar landet i olika lägen (inklusive HÄR OCH NU)? Planen som aldrig håller i längden, men som utgör en levande plattform dit vi kanaliserar vår klokskap kring mål, prioriteringar och kreativa idéer, planen som vi kan både följa och frångå.

Jag tycker att det civila försvaret simmar i blindo vad gäller försvarsstrategi. Man har ingen aning om var man är eller var man ska. Inom olika områden kan man ha en relativt klar bild av olika utredningsbehov, kunskapsluckor och investeringsbehov som finns. Men finns egentligen en försvarsplan för Sverige på civil sida? Vad som ska uppnås i olika lägen, och varför? Vet vi vilket läge vi är i nu…? Att man har en plan för framdrift mot 2030 är inte att blanda ihop med att man har en försvarsplan för nuet, för imorgon eller för om tre månader. Att höja lägstanivån för robusthet och resiliens inom olika områden är inte en försvarsplan; det är möjligen att förbättra förutsättningarna för en försvarsplan.

Jag tycker också att det råder en uppfattning om att kontinuitetsplanering är samma sak som beredskapsplanering. Jag vet inte var detta kommer ifrån, men kontinuitetsplanering kan möjligen hantera lösande av diverse uppgifter men inte lösande av uppdraget att försvara landet. Kontinuitetsplaner är av mer taktisk, synnerligen reaktiv, karaktär, typ ”hur fixar jag den här när den går sönder” eller ”hur återställer jag verksamhet x”, medan beredskapsplanering svara på frågan ”varför ska vi göra vad för att uppnå vad i olika lägen (samtidigt som kanske precis allt annat är just trasigt)”. Medan kontinuitetsplanen kräver checklistor kring vad som ska göras och hur, ger beredskapsplanen snarare en medarbetare förutsättningar för att själv reda ut vad som bör göras för att nå det strategiska målet. ”Dit ska du, red ut det med din kompetens, beroende på hur läget ser ut och vad du har till ditt förfogande!”

Jag uppfattar att det bredare civila försvaret saknar ett sinne just nu. Man kan bara se de färger som ögonen tar upp, resten går förbi, och på samma sätt verkar det civila försvaret inte kunna hantera, in och processa, löpande planering och ledning. Inte ens kunna se vad som fattas. Man famlar i utredningar i någon sorts omedveten tro på att dessa ska lösa ut frågor som en planeringsprocess ska hantera. När någon uttrycker: ”vänta inte på det perfekta systemet, det kommer aldrig – vidta åtgärder” så är det naturligtvis helt rätt; det enda problemet med det är att vi hamnar i synen att totalförsvarsplaneringen handlar enbart om åtgärder som ska vidtas utan att dessa finns inom ramen för en planeringsprocess som hålls samman.

Jag skriver i frustration. Jag kan ha fel. Men jag kan inte förstå hur man kan tro att en komplex verksamhet som Försvarsmaktens kan behöva en så omfattande planerings- och ledningsmetodik medan det civila försvaret – observera: resten av den synnerligen komplexa samhällsverksamheten – ska lösa ut försvaret av Sverige bara… ja, mer eller mindre bara sådär. Genom att ge mandat och ansvar hit och dit. Min fråga är: hur ska mandaten och ansvaren effektueras? I vilka processer avser man att arbeta? Hur ska planering och ledning se ut?

Kanske kan vi komma vidare i det konceptuella kring planering och ledning i och med att vi får ökad tydlighet i de statliga mandaten. Men det är enbart om någon på civil sida, på rätt position, inser problematiken kring avsaknaden av en civil planerings- och ledningsmetod av reell tyngd. Om jag varit klok nog helt på egen hand hade jag kommit med ett förslag. Men ingen är så klok, i alla fall inte jag. Det bästa jag på egen hand kan göra är att försöka synliggöra behovet av en efterfråga. Att fler börjar öppet undra samma sak: hur ska den civila ”organisationen” (utifrån givna förutsättningar av i bästa fall robust infrastruktur osv) arbeta med planering och ledning av civilt försvar, över tid, för att löpande både bevaka omvärlden, bemöta utvecklingar och ligga på framkant mot en antagonist som vill oss illa? Hur ska den civila planerings- och ledningsmetodiken se ut?

Det civila försvaret måste ha en inbyggd proaktivitet, en inbyggd aggressivitet, en agilitet och spänst. För det krävs en försvarsstrategi, och den i sig kräver löpande planering, genomförande, och uppföljning. Men det förhållningssättet kommer hotskalan att hänga samman naturligt, hoppande mellan beredskapsgrader kännas mindre omöjligt.

En del av mig vill kasta allt jag sysslar med åt sidan för att försöka bidra till just det här. Det är min våta dröm. Planering, genomförande, uppföljning, för ett civilt försvar som alltid är på fötter, och ett system där alla människor och organisationer kan vila i struktur och metod. För uthålligheten, inte minst. Och för ett aktivtavskräckandecivilt försvar, framför allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: