Nedan en lite annorlunda text än vad jag brukar skriva. Något spretig och förenklad så handlar om en fråga jag en längre tid haft i min hjärna-hjärta-mage-linje.
Det enda beständiga är förändring, det är sen gammalt. Jag tror dock att många håller med om att drivkrafterna för och tempot i förändringar på allt från den individuella till den globala samhällsnivån känns överväldigande, milt uttryckt.
Vi har tillgång till enorma och ständigt växande mängder kunskap och information om de här förändringarna. Det gäller t.ex. olika utmaningar kopplat till fred och konflikt, eller klimatförändringar, och hur vi tillsammans skulle kunna ta steg för att möta dem. Och visst görs mycket på områdena, men sett till mängden kunskap relativt vår förmåga att tillsammans styra våra begränsade krafter mot en värld vi vill och måste sträva efter måste vi konstatera: det råder obalans. Vi vet och kan saker, men vi gör inte. Inte tillräckligt mycket, inte tillräckligt effektivt, och inte tillräckligt samlat (och ändå håller alla på att jobba ihjäl sig, vad jag kan se).
Allteftersom har jag nu börjat se den röda tråden i min egen individuella funktion sedan jag började arbeta med totalförsvarsfrågan som att på olika vis bistå i processen att gå från ”inget” (nåväl, uppfattning har i alla fall ofta varit sådan) till ”något”. En stor del har varit att försöka bidra till konceptuell förståelse och ett diversifierat språk för människor som kan få dem att greppa vad totalförsvar och civilt försvar är eller kan vara, och vad det rimligen innebär för en själv och den egna organisationen. Men det har också handlat om att visa att ett steg mot något håll är möjligt. Inte bara information, inte bara kunskap, utan någon form av grund att ta faktiska steg utifrån. Försök att kratta för förändring. Inte kanske en förändringsmekanism, utan kanske snarare ett försiktigt närande av en förändringsanda…? Well, att på något sätt facilitera andra människors (egentligen redan inneboende) förmåga att agera för försvaret av Sverige, i de roller de besitter.
Senaste åren har jag försökt bidra till att bygga på diskussionen för att få med aktörer bortom det offentliga in i statens förståelse och diskurs om totalförsvar. Vice versa försöker jag lyfta in staten in i de diskurser och den verklighet som finns hos dem som idag driftar, vidmakthåller och utvecklar merparten av svensk totalförsvars- och beredskapsförmåga: företagen. I dessa processer gäller att försöka hitta sätt att utvidga djup och tyst förståelse, och inte enbart plattityder av typen ”näringslivet är viktigt” eller ”staten har ensamt ansvaret för…”. Den här diskursutvecklingen är långt ifrån färdig, inte minst för att vi har oerhört mycket att hämta upp från att ha genomgått enorma samhällstransformationer som ägde rum parallellt med att vi slutade planera för nationellt försvar. Vad betyder privatisering, avreglering, globalisering, regionalisering, decentralisering, digitalisering, marknadifiering m.m. för statens förmåga att ta ansvaret för kärnuppgiften att försvara landet? Vad betyder marknadens enorma kraft, och makt, för stater i sin uppgift att värna befolkningen och samhällets funktionalitet på kort, medel och lång sikt? Och vad betyder egentligen totalförsvaret för företagen i denna nya värld där det är de som besitter lejonparten av resurserna, kapaciteten, förmågan? Och mest av allt: vad betyder det för hur vi alla tillsammans kan – och bör – agera? Frågorna är många, och vi samlar information och kunskap. Och vi har, på de allra flesta områden, oanade mängder sådant.
Men. Hur går vi då från empiri – kunskap och medvetande – till reella beteendeförändringar från individ till organisation till samhällsnivå? Och lika viktigt, hur synkar vi över olika områden för att sammanhållet möta olika samhällsutmaningar? Vi vet t.ex. att utvecklingen av försvar och beredskap (motståndskraft i bred och djup bemärkelse inte minst) och arbete för en hållbar utveckling båda behövs, och vi ser att dessa stora processer går in i varandra. Ibland genom ömsesidigt förstärkande, och ibland genom målkonflikter. Båda områdena lider av liknande utmaningar; det är inte Ryssland och Kina eller utsläpp av gifter och växthusgaser som är vår tids största hot mot våra värden (men för tydlighetens skull: dessa utgör mycket stora hot mot en rad olika värden vi har). Vi får inte underskatta hindret – hotet – i vår egen oförmåga och vår avsaknad av mind-set för att agera, samlat. Empiri och vetenskap utgör en grund, men vad skapar agens?
Transformation är begreppet jag funnit att landa i som en minsta gemensam nämnare för många av de komplexa utvecklingar jag ser omkring, på olika nivåer. Transformation, har jag insett, är ett begrepp som jag mer eller mindre uttalat kommer att arbeta med för resten av mitt arbetsliv. Jag ser att kollegor i andra branscher än jag själv instinktivt förstår innebörden när jag lyfter det med dem, och vi ser både länkar mellan våra situationer, frågor och utmaningar. Inte minst mellan försvar och beredskap, och den hållbara utvecklingen och dess olika prismor.
Om jag fick önska något så vore det att just att binda samman våra diskurser och processer, mot sammanhållna målbilder mellan försvar/beredskap och hållbarhet mot en tydligare ambition för just transformation. Enda sättet att få hållfasthet och styrbarhet i något sådant är att stå riktigt stark grund i våra värderingar. Och även värderingar behöver vidareutvecklas över tid. Om vi inte gemensamt arbetar med våra värderingar – över traditionella gränser – kommer de stelna och dö, och inte ge oss den drivkraften vi behöver för att få förändringsprocesserna att rulla. Vi är bra på att prata hot, men dåliga på att prata värden. Kanske för att vi tycker att de står för sig själv, utan diskussion. Kanske för att vi utgår från att alla håller med och förstår. Men troligen för att vi varken har språket för att våga ge oss ut och lyckas med samtalet, eller den djupa tysta förståelsen för vad grundläggande värderingar egentligen är. De är drivmedel för transformation. Och drivmedlet sinar av vår relativa oförmåga att hålla samtalet levande och dynamiskt. Vad som skapar kraftfull dynamik mer än det mesta är att gifta samman olika typer av samtal och områden i mer nydanande och framåtblickande tankar. Här kan och måste vi bli bättre och modigare och jag ser inget bättre testprojekt än beredskap och hållbarhet, områden där många av oss idag intuitivt kan se länkarna men där vi från policy till praktik långt ifrån har bottnat.
Vad jag försöker förmedla i denna ganska spretiga text är följande:
- Vi måste förstå att vi nu och under överskådlig framtid befinner oss i en era av enorm och accelererande transformation, vare sig vi är proaktiva och har initiativet eller om vi låter oss slängas runt som vantar i den.
- Vi måste förstå att transformation är oundvikligt och att vi därför måste hitta former för hur vi tar oss an detta som människor, som organisationer och som samhällen – både inom olika områden men också mellan olika områden. Vi har bara de resurser och den tid vi har.
- Vi behöver förstå att drivmedlet i transformationsprocesser är olika levandehållna värderingar (inte bara teknik*, som det oftast talas om). Det måste förstås som en inneboende natur att även värderingar ständigt behöver genomgå transformation. De måste processas, knådas, diskuteras, vändas och vridas, och likt en amöba vara i rörelse – men också: dessutom operationaliseras. Politiken blir viktigare än någonsin, och är alldeles för viktig för att lämnas åt politikerna. *Tekniken och teknikutvecklingen är dock ett av de andra transformativa benen, även om det är en annan text.
- Jag ser att en möjlighet att skapa en mer levande och dynamisk process för transformation för både försvars- och beredskapssamtalet och ditot för den hållbara utvecklingen genom att kraftfullt gifta samman dessa samtal. Från högsta policy till yttersta praktik. Båda har unika aspekter som ska värnas, men båda skulle få färskt blod in genom ökad interaktion.
Jag själv brinner och försöker också verka för frågor som rör transformation – från individ till samhällsnivå – rörande de värden som jag håller högt: rätten till liv och frihet, inte bara för den mänskliga delen av planeten utan också annat icke-mänskligt liv. Jag ser att områdena försvar/beredskap och hållbarhet i bemärkelse ex miljöhänsyn och social rättvisa skulle kunna drivas gemensamt på ett annat sätt än idag. Och även om de flesta nog håller med, och även om jag knappast kan hävda att detta vore en ny tanke, så ser jag fortfarande mest plattityder och grunda uttryck. Vi saknar en gemensam diskurs, och därmed också strategi framåt. Vad värre är, jag tycker att vi saknar samtalet om detta samtal.
Världen ser mörk ut och det finns goda skäl att tro att mörkret i delar kommer kvarstå. Vi har en dock diskurs att utveckla, där vi behöver lyckas knåda ihop olika samtal inom ramen för ett mind-set för transformation, och med grund i levande värderingar. Jag tror att en sådan utveckling kan bistå med ljus, och jag vet att jag behöver mängder med ljus nu och framöver.
Målkonflikter kommer alltid finnas, men med en tydligare bild av vårt behov av en framtidsstrategi ger vi oss själva en större chans att ta, och hålla kvar, initiativet kopplat till vår tids största utmaningar. Jag tror att vi behöver röra oss från att se vår situation som en permanent mörk sådan som vi inte har tillfyllest med varken resurser eller verktyg att möta, till att stärka vår förmåga att både se och agera inom ramen för en transformation.
Om vi inte talar på vissa sätt, kan vi inte heller tänka så, och då kan vi inte heller agera därefter. Jag hoppas fler än jag själv kan se, förstå och känna behovet av vad jag försöker beskriva.
Syks försvar 