Några ord inför deltagande på Mötesplats samhällssäkerhet

Imorgon onsdag 24 mars deltar jag i studion på digitala Mötesplats Samhällssäkerhet.  Återigen befinner jag mig i en situation där mina hjärtefrågor, som råkar vara komplexa samhällsfrågor om tämligen flummiga företeelser som kris och krig, ska kommenteras på ungefär 7,5 minuter – minuter som jag såklart är väldigt tacksam och glad för! Nu föreligger det ju ingen munkavle övrig tid på mig vilket många av er mer eller mindre frivilligt genomlider, men visst känns det oerhört relevant att säga just något oerhört relevant vid just detta tillfälle.

I sammanhanget önskar jag därför lyfta särskilt två frågor, som är nära länkade, samt ytterligare en något mer udda på slutet. Om jag tvingas sammanfatta texten nedan skulle jag nog göra det såhär:

Låt oss leta i rätt verktygslådor när vi utvecklar vår beredskap i allmänhet och ledningsförmåga i synnerhet, och akta oss noga för att ta till snuttefiltar som i teorin känns trygga men vars effekter för vår samlade förmåga i praktiken måste ifrågasättas. Glöm för allt i världen inte bort att den strategiska ledningen av vårt land faktiskt är och ska vara folkvald – såväl nationellt, regionalt och lokalt, i såväl fred, kris och krig. Och slutligen: vår samlade förmåga får kraft från att vi pratar mycket mer och med utvecklat språk om det som vi vill skydda och värna, och varför.

En något längre utläggning nedan.

Det politiska – folkvalda – ledarskapet kan inte överskattas i frågor om samhällets motståndskraft och försvarsförmåga. Det kan tyckas självklart, och kanske också ett rent egenintresse, att ministern håller tal på mötesplatsen – men likväl är det otroligt viktigt. Jag vill uppmana till mer av detta. Mer synlighet, mer engagemang, mer politiskt driv, mer aktivt politiskt ledarskap. Kanske till och med lite mer känslor? Från Riksdag och regering, från folkvalda runt om i landets regionfullmäktige och regionstyrelser, och inte minst från kommunfullmäktige och kommunstyrelser.

Nu kan jag från hemmakontoret nästan höra tjänstemannasverige (i alla fall på regional och lokal nivå) dra en gemensam högljudd SUCK: VÄCK INTE POLITIKERNA NÄR VI STÅR I KRISEN! Varför säger jag så? Jo, dels för att det finns något av ett mer allmänt underliggande politikerförakt i frågor som rör kris och krig; jag upplever inte att man litar på att svenska politiker förstår frågorna, rätt eller fel. I förberedande skeden okej, då pengar och lagar ska fram. Men inte i krisen. Och dels då det finns upplevelser kopplat till senaste året som spökar. Under många pandemisamtal har jag märkt att det finns en utmaning som uppfattas lokalt att ”hantera” engagerade politiker som gärna vill fatta beslut, visa handlingskraft, och göra saker.

Och jag förstår dem ju. ”Det är så dags att visa handlingskraft när vi står i krisen men hur såg det ut innan den var ett faktum? Gavs då förutsättningar för att arbeta systematiskt med förberedelser och krisfrågor?” osv. Och att förbigå tjänstemannaorganisationen med gällande delegationsordning och arbetsordning är ju inte önskvärt. Det blir så rörigt, och ju längre från toppen man kommer desto större riskerar konsekvenserna att bli av att frångå sakers ordning. Politiska organisationer är svåra.

Men. Låt oss inte lägga en våt filt på det politiska engagemanget för vår beredskap, och vårt försvar. Låt oss snarare visa tålamod, förståelse och stödja dem i att finna sin roll och sina bidrag in i systemet. Vi har ett ansvar att hjälpa dem med detta, och att bistå med kunskap och viktiga aspekter. Vi talar ofta om ansvarsprincipen å ena sidan, och å andra sidan om ledning och styrning av en mycket bred samhällsverksamhet som är krisberedskap (och civila försvaret än mer!). I sammanhanget bör vi då komma ihåg att det politiska, demokratiska, ledarskapet har en tydlig roll här, och den behöver också testa sina vingar och bidra under krishantering kopplat till strategisk ledning och styrning. Den rollen måste också utvecklas och stärkas, och utgöra en stark kugge i vår beredskapsförmåga.

Ovanstående kopplar också till frågan om behovet av en eventuellt hierarkisk ledning (på myndighetsnivå) inom det civila försvaret. Jag kommer nu trampa på ett antal tår, och tar också risken att förenkla en komplex fråga där jag möjligen i vissa avseenden senare kommer behöva backa (*brasklapp*), men: vi bör inte nyttja en hierarkisk ledning som en tröstande snuttefilt för vår bristande planering, förberedelse och resurssättning av (och generella rådighet över) samhällsviktig verksamhet.

Det kan finnas skäl för att ändra mandat och ansvar för att tillse att beslut kan fattas snabbt och samordnat. Det finns därför goda anledningar till att utvecklade föreskriftsrätter inom beredskaps- och försvarsområdet föreslås kopplat till både blivande sektorsmyndigheter och civilområdeschefer på högre regional nivå.

Men vad som måste beaktas är att dessa två effekter – snabba beslut och samordning – också kan uppnås på flera vis än att peka på en aktör bland myndigheterna som ska bestämma över bred och komplex samhällsverksamhet. Utvecklade arbetssätt kopplat till just planering och förberedelser inklusive övningsverksamhet är en sådan, och målbildarbete och formulering av strategiska effekter som ska uppnås i olika lägen en annan. Detta kommer att krävas, med eller utan en ”civil överbefälhavare”. Jag skulle säga att dessa aspekter är både nödvändiga och i stor utsträckning (inom gällande struktur plus förslagna utvecklingar kopplat till Barbro Holmbergs utredning om det civila försvaret) också tillräckliga.

En civil överbefälhavare på myndighetsnivå är varken tillräckligt, eller nödvändigt, för att uppnå effekterna samordning och snabba beslut (särskilt eftersom besluten gärna också ska vara korrekta). Man ska också minnas att föreskriftsrätter som tilldelas olika sektorsmyndigheter framöver görs på ett avgränsat sätt: man får inte styra och ställa inom en sektor/geografiskt område hur som helst. Det måste vara tydligt inom vilka avgränsade områden och frågor som föreskrifter och styrning av – i övrigt självständiga myndigheter – får ske. Det är allt knepigare i en situation där det är oklart vad som är fred, vad som är kris och vad som är krig. Vad som är kris-/försvarsverksamhet i relation till vad som inte är det blir luddigt, och därmed också kommande hantering av föreskriftsrätter på området som faktiskt enbart får förekomma kopplat till det förra.

Vidare finns faktiskt en aktör i samhället som redan idag har ansvaret att leda och samordna landet, och som också gör det i normalfallet: regeringen. För vad som ska bedrivas i komplexa samhällskriser och krig är inte huvudsakligen krisberedskap utan samhällsverksamhet. Särskilt när vi talar om det civila försvaret. Det är som bekant all samhällsverksamhet som då ska bedrivas. Att regeringen skulle överlåta samordning och ledning av samhällets breda verksamheter till en myndighet är varken lämpligt demokratiskt, eller logiskt krishanteringsmässigt. Detta understryks lyckligtvis också i Barbro utredning. Vidare finns erfarenheter och reflektioner från pandemiåret, där frågor lyfts kring just hur mycket regeringen överlåtit till en myndighet. Jag låter det vara osagt hur det de facto sett ut och vilka konsekvenser som uppstått. Jag konstaterar här bara att om det uppstår frågetecken och synpunkter under en pandemi, så kan det nog uppstå avsevärt större sådana frågetecken – med följande förtroendekriser – vid delegering av ledning och ordning till en myndighet vid ett väpnat angrepp. Min förhoppning är därför att man lyssnar till Barbros utredningsresultat i frågan, och att man också funderar kring vad det hela också betyder i ”normalläget”, i freden.

Hur tillser vi ledning och samordning, och effektivt beslutsfattande, inför och under kris? Inför och under krig? Och hur tillser vi tillfyllest demokratisk styrning och engagemang också från högsta folkvalda både nationellt och lokalt även i kris och krig? Om man konstaterar att det på kommunal nivå är och ska vara kommunstyrelsen som leder det lokala arbetet så ser jag det som direkt rimligt att det är regeringen som styr landet nationellt även under kris och krig, och inget annat. Och eftersom vi inte gärna frångår vardagens ordning i för stor utsträckning när vi rör oss från vardag till kris, eller krig, så bör det också noga övervägas vilka befogenheter som tilldelas en myndighet över andra aktörer även i normalläge resp. fred. Ska både planeringsanvisningar, pengar och uppföljning/tillsyn läggas på en och samma myndighet? Om ja, hur hanterar vi de baksidor som uppstår (för baksidor uppstår naturligtvis oavsett vad vi väljer)?

En avslutande punkt är av nästan filosofisk karaktär (det kan tyckas poänglöst att hamna på den nivån, men eftersom jag uppfattar att vi fortfarande befinner oss i ett närmast filosofiskt tillstånd vad gäller den konceptuella utvecklingen av vår beredskap och framför allt vårt totalförsvar och civila försvar, i synnerhet sett till vad som kallas gråzonsproblematiken, så vill jag ändå ta tillfället i akt).

Vi hamnar nästan alltid i diskussioner om vem som gör vad, om ansvar och roller, mandat och organisation. Men ett medskick från mig är att lägga något mindre tid på detta framöver, till förmån för att kunna lägga mer tid på att prata om vad som är viktigt för oss, vad vi vill skydda, och varför. Formulera och samtala om våra skyddsvärden, våra gemensamma mål, våra ambitioner, och våra gemensamma strategiska effekter på olika nivåer. Vad är viktigt för oss, vad vill vi uppnå? Vad vill vi skydda, i mer specifik bemärkelse, och varför? Jag tror att utvecklade sådana samtal skulle kunna öka vår gemensamma förståelse och vårt gemensamma engagemang, öka fästet för frågorna bland båda allmänhet och experter, och få oss att sänka axlarna en liten aning kring exakt VEM som ska göra exakt VAD exakt NÄR.

Jag om någon vurmar för en gedigen planering där också organisation och ansvar framgår. Men kraften i vår gemensamma förmåga måste utgå från varför vi överhuvudtaget ska syssla med det här. Det finns också existentiella frågor som tangeras när man lyfter på det locket. Här har vi en akilleshäl i Sverige. Jag vill slå ett slag på ett utvecklat samtal om mjuka frågor, som ska ligga i hjärtat för hela utvecklingen. Så att vi kommer ihåg vad som är viktigt, och varför vi jobbar så hårt. Jag tycker att det behövs ett utvecklat samtal på områden där vi som folk verkar ha lite tomt på språk, om våra viktigaste och finaste värden som vi hämtar vår motståndskraft ifrån, tillsammans. Om ni bara måste komma ihåg något från denna långa text, låt det vara detta.

Eftersom jag ofta söker inspiration och kraft i litteraturen, och tidvis i Khalil Gibrans bok Profeten, avslutar jag mot bakgrund av sista punkten ett utdrag från hans text i kapitlet ”Om Arbete”:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s