Kommer politiken dra rätt slutsatser av Covid-19?

Jag trodde att jag gått och blivit blasé rörande politiska uttalanden där de som våta tvålar i händerna lycka glida bort från att behöva göra nödvändiga investeringar på området. Jag hade fel, och det är inte utan att jag känner ett uns av tacksamhet gentemot Irene Svenonius. Efter snart 10 veckors hemarbete och, det ska erkännas, lite väl mycket smågodis för att hålla energin uppe, kom uttalandet i Expressen som fick igång pulsen igen: ”Vi (vad jag förstår det som, Region Stockholm) visade att man i vardagen inte behöver ha en organisation som är planerad utifrån krig eller kris.”

Först var jag i ren förvåning tvungen att läsa flera gånger. Vad säger hon!? Sen blev jag arg. Till sist fick jag ett smärre skrattanfall på grund av det absurda i uttalandet. Slutligen samlade jag mig och satte mig för att skriva den här texten.

Svenonius anser alltså inte att förberedelsearbete kopplat till organisation för kris och krig behövs, för att covid19-hanteringen har fungerat. Då drar jag slutsatsen att

a) Svenonius inte heller anser att denna typ av förberedelsearbete kommer att behövas framöver (och därför nog inte heller behöver så mycket resurser),

b) att arbetat som hennes tjänstepersoner som ansvarar för säkerhet och beredskap gör i vardagen (där analys kring just behov av organisation i kris och krig alltid ingår som en central och inte heller helt enkel komponent) inte är särskilt viktigt, och

c) att hon inte ser att det enorma slit som många av hennes medarbetare har gått och fortfarande går igenom för att de facto lösa ut nuvarande situation delvis beror på bristande förberedelser i vardagen.

En snällare tolkning är naturligtvis att snarare förstå Svenonius uttalande som ett uttryck för tacksamhet för att ordinarie organisation – som hon alltså menar inte har analyserats utefter behov i kris eller krig (trots att detta för krig enligt lag skall göras) – har löst ut så mycket som den gjort. Att de, trots förutsättningarna som givits, lyckats så bra. Att detta är hennes, lite märkliga, sätt att säga ”Bra jobbat trots att vi inte planerat för krisorganisation!”

Likväl. Hur är det möjligt att en politiker på den positionen efter den period vi genomgått drar någon annan slutsats än vi behöver en rejäl genomlysning av vår organisation – och vårt förberedelsearbete – för att möta kriser? Och inte minst för att möta ett krig?! Förstår inte Svenonius att en krigssituation innebär någonting helt annat vad gäller förmåga att leda och bedriva verksamhet? Min bedömning är att så inte är fallet, och att hon snarast bör sättas in i det i och med den position som hon har.

Detta här rör egentligen inte bara Irene Svenonius, även om hon nu får utgöra exempel. Det här är snarare ytterligare ett sätt att dra politiska slutsatser kring Sveriges framtida (behov av) utveckling av försvars- och krishanteringsförmåga som jag menar att vi måste vara mycket aktsamma på. Slutsatsen att (och jag ber om ursäkt för den raljerande tonen, men för att vara extra tydlig): ”Vi klarade ju Corona, och därför görs bedömningen att inga större investeringar för att utveckla svensk krisberedskap och svenskt civilt försvar behövs. Det vi hade räckte ju.”

Jag vill uppmana till uppmärksamhet för denna typ av resonemang. Det är svårt att utvärdera hur läget hade sett ut om vi haft andra förutsättningar. Hur hade det sett ut om vi haft välövade och resurssatta krisorganisationer, till exempel? Nu var det ju inte så, och därför blir den diskussionen antifaktisk och svår att föra. Men vi kan aldrig dra slutsatsen – mot bakgrund av coronahanteringen – att investering i förberedelser för kris och krig inte behövs (och därför inte heller behöver tillföras resurser). Vad jag menar är inte att vi per automatik och med nödvändighet bör upprätta helt andra organisationer än vardagens för att möta svåra kriser och krig. Vad jag menar är att dessa vardagens organisationer utan tvivel, absolut, DEFINITIVT, behöver planeras på förhand. Planering och organisering måste ske, utifrån analys av vad för krav som ställs under kris och krig. Om detta kan inte tvivel finnas.

Jag ser, i motsats till vad de allra flesta verkar se och förutsätta, en stor risk. Jag är nämligen inte så säker på att vi går ur den här krisen med stärkta politiska övertygelser på bred front att svensk beredskap behöver förstärkas och tillföras resurser. Vi kan också gå ur den med den politiska inställningen att vi ”klarade det”, en inställning och uppfattning som också stärks i takt med att glömskan faller in och de akuta skedena är över. Vi som är måna om vår beredskapsförmåga behöver från och med igår vara vakna och beredda för det samtalet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s