Besitter Sverige förmåga till politiskt beslutsfattande inom försvarsområdet?

Jag deltog idag vid seminarium i Almedalen rörande försvarsberedningens slutrapport och huruvida den ligger i tiden. Medverkade gjorde beredningens ordförande Björn von Sydow, som övergripande föredrog Värnkraft med de förslag och bedömningar som beredningen gjort. Presentationen följdes av ett antal reflektioner.

Tyngdpunkten i reflektionerna utgjordes av medhåll i stort rörande rapporternas innehåll, understrykning av lägets allvar, av nödvändigheten att samla de politiska partierna och möjliggöra beslutsfattande samt, såklart, att garantera finansiering. Själv lyfte jag frågan om nödvändigheten att fatta beslut för att de facto kunna gå vidare med en riktig planering, en förmågeutvecklande och -byggande planering. Att inte fastna i policy och aldrig komma vidare, eftersom policy inte – ens när vi är överens om den – bygger förmåga.

Det konstaterades också att förtroendet för Sverige ur ett säkerhets- och försvarspolitiskt perspektiv riskerar att urholkas totalt om beslut om nödvändig utveckling inom området nu uteblir, eller blir alltför beskurna.

Ett antal åtgärder har visst vidtagits de senaste åren som visar att Sverige ser läget som allvarligt och att det finns beredskap för att agera. Men det är först nu, efter dessa första år av utredning och analys, som frågan i sin nakenhet kommer att kunna besvaras på riktigt:

Kommer den svenska regeringen att klara av att ställa sig bakom de bedömningar av läge och behov som framkommit, samt sedermera ta ansvar för att driva igenom de åtgärder och den finansiering av det nationella försvaret som krävs? Finns ledarskapet? Finns modet? Finns kapaciteten?

Inte bara vi i Sverige undrar, utan även våra partners – vilka vi erbjudit solidaritetsförklaringar och vilka vi är till 100% beroende av i fall av väpnat angrepp mot Sverige. Våra motståndare undrar. Finns försvarsviljan hos rikets högsta ledning till den grad att de, i fredstid, klarar att fatta beslut (som i ärlighetens namn, borde utgöra väldigt mogna frukter att plocka, sett till att alla enligt uppgift är överens om beredningens slutsatser)?

Detta rör Sveriges förmåga att fatta demokratiska beslut i frågorna. Att de facto följa upp och genomföra nödvändiga åtgärder som det finns bred enighet för bland partierna i riksdagen. De anvisningar och frågeställningar som givits för beredningens arbete, som har sin grund i försvarsbeslutet 2015, verkar man på politisk nivå ha glömt bort att man gav. Att man i framtiden (dvs nu) skulle behöva hantera svaren och ta ansvar för dem. Det är som en tennismatch där den ena spelaren inte trodde att bollen någonsin skulle komma tillbaka för vidare spel, utan att problemet skulle ha lösts genom att bollen spelades över till andra sidan.

Anta nu att det mot alla odds kommer till stånd ett försvarsbeslut som de facto går mot de förslag som beredningen, i sin helhet, har inkommit med. Och anta också, mot alla odds, att det hela finansieras efter behov. Kommer Sverige då vara rustat för ett väpnat angrepp? Självklart inte. Frågan kan te sig fånig. Det är väl ingen som tror att det politiska beslutet i sig skapar försvarsförmåga. Nej.

Samtidigt är det här vi är i samtalet och här vi fastnar hela_tiden. Huruvida vi har förmåga att fatta politiska beslut där, enligt uppgift, alla riksdagens partier är helt överens om bedömning och analys av läge och behov. Som om att vi har glömt bort att själva försvarsförmågan faktiskt inte kommer tillstånd av det politiska beslutet i sig, utan långt, långt efteråt, efter åratal av investeringar och digert arbete av väldigt många människor.

Hur detta utvecklingsarbete ska bedrivas och se ut, hur vi ska kunna nå målsättningar och ambitioner som är satta av riksdagens partier, är en fråga som vi – mot bakgrund av den bristande kapaciteten att fatta politiska modiga beslut i säkerhets- och försvarsfrågor – aldrig verkar komma till. Visst, arbete pågår i anorektiska planeringsorganisationer och i snigeltakt hos civila aktörer. Försvarsmakten, i sin svältfödda och håliga organisation, lagar efter läge och samverkar och planerar med de myndigheter och aktörer vilka man är mest beroende av. Men i stort är vi kvar i frågan om rikets ledning avser att leva på samma planet som beskrivs i beredningens underlag. Om man är villig att ta bladet från munnen och antingen presentera en trovärdig (finansierad) försvars- och säkerhetspolitik, eller förklara att man inte avser att prioritera det nationella försvaret.

Alla länder har trängande samhällsbehov. Vård, skola, omsorg. Alla våra samarbetspartners står inför samma prioriteringar som Sverige, och ändå lyckas de bättre än vi att prioritera utveckling av nationella försvarsförmågor. De gör det därför att det behövs. Det duger inte att besvara underfinansiering med att det finns annat som behöver pengar. Det nationella militära försvaret är, med Robert Dalsjös översättning av kommittésvenska, odugligt i krig. Det civila försvaret ligger på ungefär samma nivå, eller sämre. Detta kan aldrig vara acceptabelt.

Sammanfattningsvis: det är positivt att vi idag kan skriva svart på vitt att vi är odugliga (om än på kommittésvenska) och att vi måste göra någonting. Positivt också att vi kan beskriva ungefär vad det är vi måste göra, och vad det kostar. Det är fullkomligt livsfarligt – både sett till vårt nationella försvar och sett till våra försvarspolitiska samarbeten – att mot denna bakgrund inte agera. Om det är vårt självbestämmande vi ska försvara, så vore jag lugnare om jag såg en faktisk förmåga att också bestämma sig, och sluta leka med elden.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s