”Vi får inte utveckla parallella system för krisberedskapen och det civila försvaret.”

Det är inte helt enkelt att välja vad ett första blogginlägg ska hantera, särskilt inte på ett område som är så omfattande som totalförsvar och civilt försvar. Efter ett antal år på Twitter så inser jag, trots mina envisa försök att göra begripligt området civilt försvar, hur fragmenterat det måste vara för det flesta. Någonstans vill jag ju börja från början och sluta där bak, för att göra området (dåtid, nutid, framtid) begripligt ur mina perspektiv för er som kanske är a) mindre insatt, och kanske också, b) mindre begeistrade. Tyvärr är jag rädd att börja från början skulle innebära för mycket information, ni skulle kanske inte orka er igenom det. Området är oerhört stort och ganska komplicerat. Så jag börjar någonstans här, där vi står nu. Min förhoppning är att inläggen med tiden kan utgöra ett pussel som successivt kan öka kunskapen om och förståelsen för totalförsvar och civilt försvar. Jag vill också passa på att tillägga att jag inte kan hävda att jag har 100% rätt i alla mina resonemang, men att jag själv får stå ansvarig för 100% av alla fel som kan förekomma.  

Men allra först: Totalförsvaret. Enligt författning är det ”verksamhet som behövs” vid krigsfara och krig. Kort och gott betyder det att verksamhet som inte behövs för att hantera krigsfara och krig inte ingår i totalförsvaret. Vidare konstaterar lagstiftningen att totalförsvaret är all den verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. Det betyder alltså att enbart verksamhet som behövs för att hantera krigsfara och kriget ska bedrivas inför och under höjd beredskap, och därmed att annan typ av verksamhet inte ska förekomma. På så vis är det tänkt att samhällets samlade resurser ska riktas mot försvarsansträngningarna för att uppnå maximal försvarseffekt. Det civila försvaret utgör ihop med det militära försvaret totalförsvaret. I fredstid är det civila försvaret förberedelser för att kunna hantera situationer inför och under höjd beredskap, och ytterst, ett väpnat angrepp. Detta är av avgörande betydelse för att förstå svensk totalförsvarstradition, och egentligen samtliga resonemang jag kommer att föra på denna blogg.

Jag vill tillägga att formuleringar i författningarna inte är ditslängda utan tanke och analys. Det finns anledning till begrepp och formuleringar. Syftet är bland annat att vara såväl tillräckligt styrande för att peka ut riktning, som tillräckligt flexibel för att hålla över tid och hot. Dessa formuleringar, och övriga författningar för kriget, utgör också ett fundament i totalförsvaret vilka inte får glömmas bort i resonemang om vår beredskap. Den administrativa beredskapen, bland annat författningsgrunden, utgör en central del i det nationella försvaret. Det är också av vikt att hierarkin i författningarna inte glöms bort – alla väger inte lika tungt. Detta får utvecklas vidare i annat inlägg.

Nå. De senaste åren, sedan det förra civila försvaret i stort sett nedmonterades i sin helhet, har Sverige istället utvecklat en fredstida krisberedskap (vilken jag inte avser gå in djupare på här). Denna har inte beaktat vare sig krigsförfattningarna (de lagar som träder i kraft vid väpnat angrepp, och/eller då beredskapen är höjd av andra skäl) eller hotbilden det väpnade angreppet, men kan ändå anses utgöra en grund att bygga vidare på. I styrning som nu föreligger för det civila försvaret står också bland annat att utvecklingen av det civila försvaret ”ska ta sin utgångspunkt” i krisberedskapen. Det i sig behöver ett eget inlägg för att resonera kring, vilket jag troligen kommer att återkomma till vid senare tillfälle. Detta inlägg ska dock hantera en anknytande men något separat företeelse som jag under flera år iakttagit och hört diskuteras. Jag har till del haft förståelse för den, men känner nu alltmer att den har blivit något av en chimär som stör konstruktiva samtal om det civila försvarets utveckling.

”Vi får inte utveckla parallella system för fredstida krisberedskap och det civila försvaret.”

I egentligen alla samtal jag deltagit i de senaste tre åren är detta ett stående mantra. Mycket kort förklarat är den officiella tankegången att utvecklingen av det civila försvaret inte får ske på ett sätt, medan krisberedskapen arbetas vidare med på ett annat. Tanken härrör primärt från viljan att effektivt kunna hantera en stor bredd av hot, mot bakgrund av det samhället vi lever i idag där hotbilderna är komplexa. Det här sammanfaller ju också väl med de diskussioner om hybridhot som nu förs överallt – en angripare ska kunna hanteras i såväl ”fredstid” som under höjd beredskap och krig, oavsett vilka metoder den använder. ”Vi ska kunna allt”, är ett högst raljant men ändå inte helt missvisande sätt att uttrycka det, eftersom vi aldrig vet vad framtiden bär med sig.

Så långt är allt hyfsat väl. Men problemet med detta mantra är att det inte har stannat vid denna vilja att effektivt kunna möta en bred hotbild. Det har blivit ett direkt svar på frågan vilka prioriteringar som finns mellan fredstida krisberedskap och det civila försvaret. Det sägs också ofta som svar på frågan hur förmågan att hantera kriget egentligen ser ut hos civila aktörer. Överhuvudtaget tycker jag mig se att detta mantra – ”vi får inte utveckla parallella system för krisberedskapen och det civila försvaret” – används som ett avväpnande svar i nästan alla de sammanhang då krisberedskapen på olika sätts ifrågasätts som utgångspunkt för det civila försvaret. Det kan handla om huruvida de strukturer som återfinns i krisberedskapen är lämpade för frågor som avser det civila försvaret, eller om arbeten som pågår i krisberedskapen egentligen beaktar frågor av vikt för höjd beredskap och krig, eller om förmågor och resurser som återfinns i krisberedskapen är tillräckliga för att möta totalförsvarets krav. ”Vi får inte utveckla parallella system för krisberedskapen och det civila försvaret.”

Jag vill för tydlighets skull säga att jag inte på något sätt är förespråkare för att något annat ska gälla. Det vore orimligt. Jag har faktiskt inte en enda gång under de här åren, under dessa hundratals, snarare tusentals timmar jag lagt på arbete och samtal om dessa frågor, hört en enda person någonsin säga att parallella system vore en bra idé eller något att sträva efter.

Jag ser inte heller hur detta skulle vara möjligt. Vi har de resurser vi har, och som bekant är dessa inte så många idag. Personellt talar vi om enstaka handläggare på myndigheter och hos andra aktörer, ibland bara deltidstjänster för att hantera krisberedskap överlag. Resursmässigt talar vi om mycket få resurser i statlig ägo, och privata resurser som eventuellt finns tillgängliga i fredstida krissituationer i enlighet med privat-offentliga samarbetsavtal och liknande sträcker sig sällan (vågar jag säga aldrig?) bortom forces majeures (som väpnat angrepp och höjd beredskap får anses vara). Så tanken att parallella system skulle utvecklas – ett för hantering av fredstida kriser och ett för kriget – går inte ihop resursmässigt om vi så ville det.

Så varför detta mantra? ”Vi får inte utveckla parallella system”, och ofta sägs det med en varnande ton som för att verkligen understryka att detta gäller allvarliga saker. Det finns naturligtvis förklaringar till varför detta sägs, det finns naturligtvis allvarliga saker bakom detta. Min förståelse för det är att det finns en utbredd rädsla för att det civila försvaret ska ”äta upp” fredstida krisberedskap. Det finns en utbredd rädsla att KRIGET ska ”äta upp” andra hotbilder. Det finns en utbredd rädsla att civila perspektiv ska ”ätas upp” av militära perspektiv (som i de flesta fall är de som råder då vi talar krig). Det här är ju inte så märkligt. Ser vi till den senaste ”satsningen” på försvaret så gick alla miljarder till Försvarsmakten, och 0 kr till det civila försvaret och det är bara ett exempel (och det kräver också flera andra inlägg, så jag kommer inte att gå in på detta djupare här). Försvarsmakten är det vi menar då vi säger ”försvaret”. Överhuvudtaget är systemförståelsen kring totalförsvaret oerhört låg, nästintill obefintlig på samtliga nivåer i samhället, av förståeliga skäl. Så rädslorna är inte helt obefogade.

Men frågorna ”ska civila försvaret få äta upp krisberedskapen?”, ”ska kriget få äta upp andra hotbilder?” och ”ska militära perspektiv få äta upp civila perspektiv i det nationella försvaret?” måste i så fall besvaras på ett seriöst sätt. Detta handlar ytterst om prioriteringar mellan krisberedskapen och det civila försvaret. Vad ska vara prioriterat i systemet? Eller ytterst, vad ska vara drivande? Vad ska dimensionera? Alla undrar, ingen vet. Men en sak vet vi: ”vi får inte utveckla parallella system”. Både krisberedskapen OCH det civila försvaret ska få finnas. Planering ska enligt liggande inriktning ske ”i hela hotskalan” i ETT system, hur få resurser vi än har till vårt förfogande.

Eftersom det inte kan hävdas att det pågår någon seriös kampanj i något sammanhang av någon aktör att parallella system bör utvecklas för att hantera krisberedskap och civilt försvar, så ser jag inte heller varför detta är ett mantra vi bör fortsätta ange som svar på frågor som rör till exempel prioriteringar eller vad som ska vara styrande i planeringen. Det är av avgörande betydelse att de få personer och resurser som finns till förfogande för planeringen av det civila försvaret får rätt på ”om det civila försvaret ska få äta upp krisberedskapen”. Många undrar nämligen det. Vidare ställs ofta uppriktiga frågor i olika sammanhang kring hur krisberedskapen ska kunna utgöra en grund för det civila försvaret – denna fråga måste kunna besvaras på annat sätt än detta mantra. Det måste finnas svar på vad som menas och avses. Särskilt mot bakgrund av de få resurser vi har, och mot bakgrund av den uppfattade avsaknaden av prioriteringar.

Kanske är vi inte där. Kanske måste vi gå ett riktigt varv i planeringscykeln, kanske två, kanske fler, innan vi vet vilka prioriteringar som bör gälla eller hur allting hänger samman. Det är både troligt och rimligt. Från mitt perspektiv är det dock viktigt att vi redan här och nu tar allvarligt på de konstruktiva frågor som ställs avseende det civila försvarets utveckling och de styrningar och riktlinjer som föreligger för denna. Vi får inte genom att svara med olika mantran avleda uppmärksamhet från frågetecken om hur egentligen allt ska fungera för att vi inte vet. Kanske är det då bättre att i all ödmjukhet säga: vi vet inte, vi står ödmjuka inför denna komplexa uppgift och har för avsikt att de kommande åren återkomma med tydligare svar.  

Advertisements

1 thought on “”Vi får inte utveckla parallella system för krisberedskapen och det civila försvaret.””

  1. Hej,
    För att förstå innebörden måste jag läsa texten två hånger till. Innehållet är intressant och viktigt. Jag ska allstå ta mig infomationen igen om ett par timmar. Bra genomarbetning av svårbegripliga företeelser.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s